Försörjningsberedskap och hållbarhet för samma pengar

I år har två dokument publicerats som sällan lästs sida vid sida: De grönas partiprogram 2027–2031 som antogs i maj, och jord- och skogsbruksministeriets tjänstemannakårs inlaga inför den kommande regeringsperioden. Ytligt sett står de emot varandra: det ena kräver bindande naturregleringar, det andra lönsamhet och förutsägbarhet för primärproduktionen. Läser man noggrannare berättar de samma historia.

Båda vill frigöra Finland från importerade gödselmedel. Båda vill ha näringsåtervinning, biogas och vegetabiliskt protein — det ena i försörjningsberedskapens, det andra i klimatets namn. Båda vill ha träbyggande och en högre förädlingsgrad, eftersom mindre virke ger mer mervärde. Och båda kräver enklare stödsystem och ett beslutsfattande som grundar sig på forskning.

För en marknadsgrön är detta en välbekant läxa: när skador får en prislapp och aktörer får incitament, gör marknaderna största delen av jobbet. I stället för att miljöpolitiken bygger på enbart förbud kan skogsägare få betalt för att binda kol och öka biologisk mångfald via en frivillig kolhyra och naturvärdesmarknader. Partiprogrammets “kolhyresmekanism” och ministeriets “marknadsbaserade styrmedel och privat klimatfinansiering” är i praktiken samma tanke.

Samma logik fungerar i jordbruket. Stödsystemet görs resultatbaserat: stöden knyts till mätbara klimat-, vatten- och naturreultat, och samtidigt förenklas förvaltningen — något lantbrukarna själva krävt i årtionden. Miljöskadliga och ineffektiva stöd avskaffas och resurserna fördelas om till att stödja hållbarhetsomställningen. På så sätt förverkligas miljömålen utan permanenta utgiftsökningar för den offentliga ekonomin — precis som ministeriets tjänstemannakår kräver.

Försörjningsberedskap är också ekologi. En stat som producerar sina gödselmedel med inhemskt rent vätgas, återvinner sina näringsämnen och odlar sitt vegetabiliska protein är både tryggare och grönare. En nationell kvävestrategi, investeringsförutsättningar för näringsåtervinning och ett vegetabiliskt proteinprogram hör till kärnan i båda dokumenten — de motiveras bara med olika ord.

Även i fiskepolitiken finns en gemensam ton: att återuppbygga vandrande fiskbestånd, uppdatera fiskeriskyldigheter och riva dammar som är betydelselösa för energiproduktionen för åt samma håll. Och när pälsdjursuppfödningen avskaffas genom lag med en lång övergångstid och avgångsersättningar kan finansieringen täckas genom omfördelning av skadliga stöd — inte med nya lån.

Det betyder inte att skillnaderna inte är verkliga. Tvisten om avverkningsnivåer, skyddets bindande karaktär och djurproduktionens framtid fortsätter. Men det marknadsgröna svaret är att tvister löses med incitament, inte identitetspolitik: en högre förädlingsgrad minskar trycket på avverkningarna, kolhyran gör naturskydd till en inkomstkälla för skogsägaren och resultatbaserade stöd styr produktionen utan växande byråkrati.

Nästa regeringsprogram behöver ett kapitel där mat, skogar och landsbygd inte är en arena för motsättningar utan en gemensam strategi. Ingredienserna finns redan på bordet — i det ena dokumentet i grönt, i det andra i ämbetsmannagrått. De marknadsgrönas uppgift är att skriva dem till ett och samma: försörjningsberedskap och hållbarhet, för samma pengar.